Yamecha

Äntligen får jag så chansen att skriva om ett utav de teer som jag tycker allra bäst om. Jag drar mig gärna för att utnämna någon särskilt tesort då det finns tusentals att välja mellan men just Yamecha (八女茶) är ett te som jag fastnat särskilt för och alltid försöker få tag på när jag eller någon i min bekantskapskrets är på väg till Japan. Det går nämligen inte att få tag i här i Sverige, åtminstone inte så vitt jag vet, och således gäller det att bunkra upp ordentligt när man har chansen. Vad är det då som är så speciellt med just Yamecha? Innan vi förlorar oss in i dess smak och doft tänkte jag berätta lite kort om teets ursprung. Yamecha kommer från området kring staden Fukuoka (福岡) beläget på ön Kyuushuu (九州) som är den mest sydvästligt belägna av landets fyra huvudöar. Bland japanska tedistrikt är troligen Uji (宇治) och Shizuoka (静岡) oftare omnämnda men Fukuoka är känt för just Yamecha som precis som de flesta andra japanska teer är en typ utav Sencha (煎茶), ångat te. Det som skiljer Yamecha från ett vanligt Sencha är att det ångas aningen längre. På så vis påminner det om Fukamushicha (深蒸し茶) som är djupångat men det har alltså sin egen grad av ångning.

Det bryggs också i stort sett som Sencha så om du någon gång får tag på det är det bara att följa instruktionerna från blogginlägget från den 4 januari (http://perbrekell.blogspot.com/2009/01/s-brygger-du-gott-japanskt-te.html) med den lilla justeringen att man sänker vattentemperaturen ner till ca 70°C. Jag föredrar själv att dra det ca 50 sekunder så aningen kortare än ett Sencha av medelkvalitet vilket kan bryggas under mellan 1-1,5 minut. Jag är fullt medveten om att det kan förefalla vara en överdrift att räkna sekunder på detta sätt men faktum är att det spelar stor roll för väl man lyckas med sin tekopp. När jag själv brygger te är det sällan jag uppnår hundraprocentigt resultat. Precis som skådespelare och atleter strävar efter perfektion i sin konst är det också svårt att få till riktigt gott te. Dock är det relativt enkelt att uppnå nittioprocentigt resultat efter en del övning så misströsta inte om du är nybörjare.

Hur som helst upplevde jag det som ett kärt återseende när jag efter att ha öppnat min japanska julklapp (http://perbrekell.blogspot.com/2009/01/akemashite-omedetou-gozaimasu-gott-nytt.html) fick syn på Yamecha. Jag kan erkänna att japanskt te är något jag har ett i stort sett osläckligt begär till och i synnerhet Yamecha tillhör de delikatteser som jag har svårt att motstå. Bara doften är sensationell. Vid öppnandet av förpackningen slås man av den friska förnimmelsen av kompakt grönska, genomträngande men ändå mild, fyllig och intensiv. Det är en mycket speciell doft och önskar så att man kunde köpa doftboxar eller något i den stilen med doften av just detta te. Bara doften får framtid och dåtid att hastigt avdunsta och ett behagligt nu uppstår med endast doften och jag närvarande. Här får man dock en hint om skönhetens förgänglighet för gör man misstaget att stå och dofta för länge förlorar teet snart sin aromatiska lyster. Dock gör det sig än bättre som bryggd dryck så upplevelserna tar lyckligtvis inte slut vid detta stadium.

Något av det mest fantastiska av upplevelser när man dricker japanskt te är känslan av att bli renad. Kanske är det delvis av denna anledning jag föredrar denna dryck framför allt annat. Alkoholhaltiga drycker ger en till en början behaglig ruskänsla men övergår snart i vinglighet (eller bakfylla om man tog i alltför mycket). Drycker med mjölk gör en mätt, kaffe finner jag för starkt och vatten är helt enkelt för tråkigt. Japanskt te dock skapar klarhet och skärpa och inger en känsla av att man verkligen känner sig renad invärtes. Just Yamecha har förmågan att väcka denna typ av känslor som allra bäst. Smaken är mycket rik på umami, det nästan växer i munnen i sin utomordentliga rundhet, sötma finns representerat och trots att det är så rikt på smak är det milt och behagligt. Det är ingen utav smaknyanserna som tränger sig på i Yamecha utan harmoni råder mellan de olika elementen. Teet har ingen kryddighet eller överdriven sötma men dock har den en subtil elegans som gör det föremål för smakmässig dyrkan. Efter en kopp förnimmer man också en sällsam känsla på tungan och gommen. Det är som att det vibrerar eller kittlar lite lätt och om någon kemist läser detta vid tillfälle skulle jag vara mycket intresserad av vad det är för komponent i tebladen som ger upphov till denna känsla. Även tänderna renas och man märker tydligt att beläggning försvinner.

Vid andra bryggningen påminns jag åter om teets matighet. Japanskt te av hög kvalitet ger ofta en grumlig dryck med djup grön färg. Lustigt nog skiktas det i sin grumlighet då det stått ett par sekunder och beter sig därmed precis som misosoppan, en annan kulinarisk skatt från den uppåtgående solens rike. Färgen är intensivt grön och det känns nästan som att man har all natur och grönska koncentrerat i sin lilla kopp. Smaken på andra bryggningen är något mindre aromatisk, något som jag upplever vanligt för japanska teer. Här skiljer de sig från grannlandet tillika dryckens ursprungsland Kina vars teer ofta smakar bättre vid en andra eller tredje bryggning. Det sagt är smaken på andra bryggningen långt ifrån fy skam. Det smakar som ett Sencha av medelkvalitet helt enkelt. Denna metamorfos fortsätter genom kommande bryggningar. Vid en fjärde bryggning påminner teet mer om ett höstskördste, eller Bancha (番茶). Med andra ord verkar tebladen från tidigare säsong lustigt nog innehålla allt vad komma skall smakmässigt under året medan de senare tycks ha tappat den mångfacetterade lyster som utvinns ur en första bryggning av ett te som Yamecha. Måhända beror detta på att de tidigare skördade teerna koncentrerats i näring och smakinnehåll under vinterlovet, japanska tebuskar vilar nämligen under de kallaste månaderna.

En intressant egenskap som förstärks något vid andra och tredje bryggningen är sötman eller måhända förhåller det sig kanske så att sötman dröjer sig kvar medan de övriga aromerna flyter bort. Vare sig det berodde på att scenen tömdes på aktörer och aktriser eller att någon utav dem fick ökat fokus blir effekten just en mer kännbar sötma. En viss gräsighet infinner sig också till skillnad från den första bryggningen i vilken om man nu ska ta grönsaksreferenser till hjälp snarare har en ton av spenat eller gurka. Just den senare av dessa två observationer är jag skyldig deltagarna ur min senaste teprovning så ett tack till er för expanderandet av vokabulären. Att beskriva smaken av japanskt te är något av det svåraste man kan göra eftersom västerländsk matlagning och dryck i stort saknar de nyanser som är framträdande. Bara behovet av att använda det japanska låneordet umami illustrerar detta tydligt. Med andra ord riskerar man att använda sig av inte så få cirkulära definitioner. I och för sig tappar inte drycken i värde till följd av bristande beskrivningsförmåga utan smakupplevelsen står sig som bäst utan påklistrade ord. Ord kan dock väcka inspiration och lust så efter allt skrivande känner jag att det börjar bli dags att återigen koka upp vatten för ytterligare en omgång av Yamecha. Behöver jag lägga till att jag varmt rekommenderar detta te om du någon gång lyckas få tag på det?