tisdag 5 mars 2013

Om japanska underarter av tebusken


Tebusken brukar delas upp i två olika underarter, nämligen Camellia Sinensis Sinensis som härstammar från Kina och Camellia Sinensis Assamica som har fått sitt namn efter upptäcktsorten Assam i nordöstra Indien. De två varianterna skiljer sig avsevärt åt vilket ger avtryck på såväl hantering som smak och doft i den slutgiltiga produkten. Medan den kinesiska varianten är relativt köldtålig och ger en förhållandevis sparsam skörd ger den assamiska varianten betydligt bättre avkastning under förutsättning att den odlas i varmare regioner då den tål kyla dåligt. Ett tydligt sätt på vilket de skiljer sig åt rent kemiskt är att den kinesiska tebusken har en lägre halt av så kallade katekiner, en typ av ämnen som står för strävhet och beska i te. Detta gör att den i regel lämpar sig bättre för produktion av grönt te då man kan utvinna en balanserad och mångsidig smak utan att nämnda smakelement blir alltför dominerande. Den assamiska busken däremot, används framförallt till produktion av svart te och katekinerna omvandlas då genom oxidering till bl a theaflavin och thearubigin.

Ovanstående gäller generellt men inte nödvändigtvis i alla fall. Det finns nämligen underarter utav både Camellia Sinensis Sinensis och Camellia Sinensis Assamica och därtill en hel del korsningar mellan de båda som har gett upphov till helt nya underarter, alla med specifika egenskaper. I takt med att te spred sig till olika provinser i Kina och sedermera även till andra länder har en mängd underarter utvecklats spontant. På senare år har man även aktivt börjat arbete med att ta fram nya underarter genom att isolera enstaka tebuskar från teodlingar med blandat genetiskt material och även genom att sedan korsa dessa. I Japan har man ca 60 stycken olika underarter varav en överväldigande majoritet härstammar från den kinesiska varianten och alla ger sitt säregna avtryck i form av smak och doft på den slutgiltiga produkten.

Först och främst brukar man skilja på teodlingar av varianten Zairaishu( 在来種) respektive Hinshu ( 品種). Hinshu betyder typ eller underart och syftar som namnet antyder på just detta. En Hinshu-teodling skapas genom att man använder sig av kloner från ett enstaka träd. Rent konkret använder man sig av i regel av sticklingar som planteras för att säkra att det genetiska materialet förblir detsamma som moderträdet. Zairaishu är egentligen inte namnet på en underart utan syftar på teodlingar såsom de bedrevs innan man på allvar började ägna sig åt förädling och kloning. Odlingar av denna typ består således av tebuskar av blandat genetiskt material. Detta gör de till svårhanterliga i samband med skörd då de nya skotten skjuts ut i olika hastighet, något som inte är fallet på teodlingar där det genetiska materialet är mer enhetligt. Det är också svårare att få till en jämn kvalitet i smak och doft, något som generellt sett anses vara negativt inom teindustrin. Å andra sidan har Zairaishu den fördelen att de står emot sjukdomar bättre än de monokulturer som Hinshu utgör och de fyller även funktionen av att utgöra genetiska banker för framtagning av nya underarter i framtiden. Och en och annan tedrickare betraktar kanske ojämnheten i smak och doft som ett intressant element snarare än en nackdel.  

Totalt består Japans teodlingar till ca 97 % av Hinshu-odlingar. Zairaishu-teer är som ett resultat av detta en raritet och inte alltid så lätta att hitta i handeln. Inte sällan skiljer de sig avesvärt i smak från många av de mer populära underarterna så de är väl värda att leta efter. Vad beträffar underarterna kan de i princip användas för produktion av vilka teer som helst men på grund av de respektive kemiska egenskaperna har de kommit att användas för lite olika typer av te. Vid framställning av Gyokuro (玉露) och Matcha (抹茶), används underarter som lämpar sig för odling under skugga vilket sker de sista tre veckorna före skörd av dessa två teer. Exempel på sådana är Yamakai (やまかい), Samidori (さみどり), Komakage (こまかげ) eller Asahi (あさひ). Dessa har även en tendens att frammana en större mängd aminosyror och framförallt då theanin som är uppskattat i allmänhet men i synnerhet för Matcha och Gyokuro. Vid framställning av rostat grönt te (釜炒り茶) premieras underarter som ger en mer frisk smak såsom t ex Takachiho (たかちほ) eller Yamanami (やまなみ). För svart te finns Benifuuki (べにふうき) och ett par andra men denna typ av te odlas endast i begränsad mängd.

Eftersom Japan i tesammanhang har ett relativt kallt klimat lämpar sig den kinesiska tebusken bättre än den assamiska för odling. Således härstammar de flesta av de japanska underarterna från den kinesiska varianten, vilket också är fallet i andra nordligt belägna teländer såsom Iran och Turkiet. Dock existerar även indiska varianter och dessa kallas i Japan för Inzatsu (印雑), eller indiska blandningar.

Eftersom huvuddelen av Japans teproduktion består av s.k. Sencha (煎茶), ångat grönt te odlat under öppen himmel, består majoriteten av Japans teodlingar utav underarter som passar för just denna typ av te. Som ovan nämnt finns även så kallade Zairaishu-plantager men på de flesta plantager odlas en typ av underart (Hinshu) exklusivt. Av Hinshu-odlingarna består i sin tur ca 80 % av en underart vid namn Yabukita. Detta fenomen kallas ibland för Yabukita Henchou (やぶきた偏重) eller Yabukita-överbetoning. Hur kommer det sig då att en enda sort fått överhanden trots de många alternativen?

För att ge ett rättvist svar på denna fråga krävs det att man tittar på en mängd faktorer. Först och främst menar många på att Yabukita-varianten helt enkelt är överlägsen i kvalitet och smak. Den är köldtålig, ger bra avkastning och smakar helt enkelt bättre än övriga underarter. Åtminstone är det så den japanska teindustrin med grossisterna i spetsen beskriver fenomenet. Och grossisterna har ett enormt inflytande i sammanhanget. Teindustrin i Japan är nämligen uppbyggd på så sätt att grossister köper upp teer från bönder för att sedan blanda olika sorter, dvs göra en blend, samt göra en sista finish på teet i form av en lättare rostning (火入れ). Odlarna är därmed är mer eller mindre nödgade att odla te av den typ som grossisterna önskar. De har givetvis valet att själva producera sitt te efter odling men kunnandet vad gäller hantering ligger till stor del hos grossisterna varpå detta i praktiken är ett tämligen svårgenomförligt projekt. Om man väljer att gå sin egen väg skulle man också utöver själva produktionen få ta itu med försäljning och marknadsföring vilket gör det hela än mer riskfyllt. Så uppdelningen mellan odlare och grossist är något som troligen kommer att stå sig stark även i framtiden, på gott och ont. Fenomenet är inte nytt utan en resultatet av en utveckling som påbörjades redan under Edoperioden (1613-1868) och som fick sitt definitiva genomslag under Meijiperioden (1868-1912) då te blev en viktig exportvara. Framväxandet av starka grossister har inte bara förskjutit inflytandet över teproduktionen. Som en andra sida av myntet skulle man även kunna framhäva att specialisering och kunnande kring att framhäva smaker och dofter på ett säkert sätt vuxit fram som ett resultat av detta fenomen.

Hur som helst kvarstår det faktum att majoriteten av de japanska teerna består till större delen av Yabukita och detta utgör på olika sätt ett problem. Ett uppenbart exempel är att smakprofilen på teer blir onödigt likriktade och att japanskt te som fenomen därmed blir mindre intressant. Förvisso kan te gjort på Yabukita-busken smaka olika beroende på var det växt (utöver underart påverkas teet även av klimat och jordmån på odlingsplatsen) och hur det blivit behandlat men tendensen är ändå tydlig och jämför man med t ex kinesiskt te kan japanskt te förefalla något variationslöst. Letar man noggrant på den japanska marknaden kommer man att finna att denna variationslöshet endast är skenbar men vad beträffar mainstreamteerna lämnar de onekligen övrigt att önska på detta plan. Utöver det rent smakmässiga finns vissa hanteringsmässiga och ekologiska problem med att överbetona en underart. På större teplantager är det en fördel att odla olika varianter eftersom skörden då sprids ut på flera dagar än vad som är fallet då bara en sort odlas. Detta beror på att de olika underarterna har olika tillväxthastigheter och odlingen av flera stycken hindrar att stockning uppstår i tefabriken vilket minskar förvaringstiden efter plockning. Detta bidrar i sin tur till en smidigare hantering och en bättre kvalitet på teet. Vidare är monokulturer mer känsliga för sjukdomsangrepp vilket visar på ytterligare en fördel med odling av flera underarter.

Hur kommer det sig då att situationen ser ut som den gör trots alla fördelar med diversifiering? Det onekligen tyngsta skälet ligger i det faktum att det tar lång tid att plantera nya träd. I regel uppskattar man att det tar sju år från plantering till första möjliga skörd. Under dessa sju år får odlaren ingen avkastning för sitt nya projekt och utsätter sig därmed för en stor ekonomisk risk. Skulle det visa sig vara ett misslyckande tar det ytterligare sju år att ersätta buskarna vilket skulle kunna resultera i fjorton år av utebliven inkomst. Således är inte svårt att förstå varför många väljer det säkrare kortet i form av Yabukita.

Men trots många praktiska hinder finns det gott om exempel på goda initiativ vad gäller diversifiering. De senaste åren har fler och fler butiker i Japan börjat sälja te framställt ur enbart en underart och från enbart en region eller plats. Denna trend går tvärtemot den mer allmängiltiga ”blend-tänket” och är till stor del resultatet av att mångfald premierats och belysts av en del entusiaster och specialister på området. Medvetenheten har generellt sett varit låg bland tedrickare i Japan men sakta men säkert börjar intresset för udda teer öka vilket bäddar för en större variationsrikedom i framtiden. Faktum är att detta ökande intresse inte kunde ha kommit lägligare. Det är nämligen så att tebuskar i regel anses ge en bra avkastning i ca 30 till 50 år och Japans teodlingar består till stor del av buskar som planterades på 60- och 70-talen. Således står industrin inför en nödvändig förnyelseprocess vilket utgör ett lämpligt tillfälle att diversifiera odlingarna. Den senaste trenden är faktiskt att odling av Yabukita minskar, om än sakteliga.

Och går man ner på regional nivå ser det oftast mycket olika ut. Då Yabukita täcker ca 93 % av teodlingarna i Shizuoka (Japans största teproducerande län) är motsvarande siffror för Kyoto och Kagoshima 62 % respektive 39 %. I Kyotos fall beror detta på att man utöver Sencha odlar en stor mängd Gyokuro och Matcha för vilka andra underarter än Yabukita passar bättre. I fallet Kagoshima beror det på klimatet. Kagoshima, som är beläget söderut på ön Kyuushuu, har ett varmare klimat än Shizuoka vilket gör att det lämpar sig för odling av andra sorter såsom t ex Yutakamidori (ゆたかみどり) eller Asatsuyu (あさつゆ). Just Asatsuyu kallas ibland för naturligt Gyokuro eftersom det tenderar att ge ett sötaktigt och umamirikt te trots att det inte genomgår övertäckningsprocessen som Gyokuro gör. Bland övriga intressanta underarter kan Soufuu (そうふう) nämnas som är särskilt uppskattad för sin doft med inslag av orkidé. Vidare är Saemidori (さえみどり) en underart som är populär för glansen på bladen och den rikliga smaken. En av de mest udda underarterna är troligen den som går under benämningen Shizu7132 (7132) men som även kallas för ”doften av körsbärsblom” (さくらかほり). Precis som namnet antyder har teet en tydlig doft av just körsbärsblom, något som en substans vid namn cumanin ger upphov till.

Ovannämnda underarter är bara ett axplock och det finns givetvis en stor mängd som förtjänar att belysas. För ett par år sedan när jag började bli förtjust i japanskt te var det stilen i sig, d.v.s. ångat grönt te som utgjorde tjusningen. Vartefter jag dök djupare ner i ämnet kom jag dock att tycka att det var just mångfalden och variationsrikedomen som utgjorde den starkaste attraktionen. Sencha kan smaka så otroligt olika beroende på var det har växt, vad man använder för underart av tebusken och hur det hanteras efter skörd. Dessvärre präglas importen av japanskt te i Europa till stor del av konservatism och fantasilöshet (en kanske oundviklig konsekvens av kombinationen av bristande språkkunskaper och lågt intresse) så troligen dröjer det innan vi får ta del av denna värld på allvar i Europa. Och ska sanningen fram finns det mycket att arbeta på även på den japanska marknaden vad beträffar mångfalden. Är hemmamarknaden enkelriktad till sin form är sannolikheten stor att exporten också följer ett liknande mönster. Så i slutändan kommer allt an på vad konsumenterna kräver och vad grossisterna är intresserade av att producera och marknadsföra. Men det finns som sagt gott om exempel på initiativrikedom och nytänkande både vad gäller produktion och försäljning så teälskare har all anledning att vara hoppfulla vad gäller Japans framtid som teland.

söndag 10 februari 2013

Teprovningar på Te&Kaka i Malmö




I brist på ordentlig hemsida tänkte jag låna lite plats härifrån och annonsera lite om att jag inom kort kommer att göra ett par gästspel och anordna teprovningar på det mycket trevliga tehuset Te&Kaka på Stora Nygatan 36 i Malmö (ett stenkast från Hansacompagniet). Du som befinner dig i Malmö onsdagen den 20 februari klockan 19:00 är varmt välkommen att delta i den första provningen med temat ”Introduktion till världens teer”. Under provningen kommer, precis som temat antyder, en mängd olika teer från ett otal länder att introduceras. Perfekt för den nyfikne och historieintresserade. Begreppen inom tevärlden rätas ut och stor behållning utlovas nybörjaren eller den som vill utveckla sin kunskap eller vidga vyerna kring te.  

Onsdagen den 6 mars klockan 19:00 bjuder vi in till det som troligen får hållas för att vara mitt flaggskepp som teföreläsare, nämligen ”Japanskt te”. De flesta associerar nog Japan med grönt te men mindre känt är att det inom landets gränser sedan gammalt odlas teer av vitt skilda typer som också förtjänar att introduceras. Och även när det gäller gröna teer kan man genom olika bryggningsmetoder framkalla allt från drycker av det svalare slaget till formliga smakexplosioner. Har inte för avsikt att göra det sämre än att använda teer ännu okända på den europeiska marknaden.

Priset är 350 kronor per person och provning och vid intresse görs anmälan med fördel via e-post (anna@teochkaka.se). Givetvis går det även bra att anmäla sig på plats och Malmös tveklöst mysigaste tehus är om inte annat alltid värt ett besök (www.teochkaka.se). Är ni intresserade av att veta mer om själva provningarna får ni gärna kontakta mig på info@ocha.se. Maximalt deltagarantal är 12 personer så boka gärna i det snaraste för att vara säker på en plats. Varmt välkomna!



måndag 4 februari 2013

Oobukucha 大福茶



Te har genom tiderna konsummerats på en mängd olika sätt och faktum är att inte så få historiker menar att te har konsummerats som mat snarare än som dryck i dess begynnelse. Som stöd för denna teori brukar olika lokala traditioner kring te från södra Kina och Sydostasien lyftas fram. Bland diverse etniska grupper är det nämligen inte ovanligt att tillaga olika matträtter på teblad och exemplen varierar mellan allt från fyllda knyten av ångade teblad till mer salladslika varianter. Dessa företeelser från regioner där tebusken växer naturligt har onekligen ett visst förklaringsvärde i sammanhanget och utöver detta brukar det även påpekas att te som dryck faktiskt kräver en hel del processer i kontrast till förtärande i form av mat, vilket i sin enklaste form endast kräver att man plockar och tuggar bladen. Med andra ord skulle ätande av te alltså utgöra ett mer intuitivt användande ur ett nybörjarperspektiv enligt denna teori.

Tyvärr står sig inte te lika bra som marmorstatyer eller nedgrävda terrakottaarméer och detta, i kombination med brist på skriftliga källor från epokerna ifråga, gör det nästintill omöjligt att bevisa hur det verkligen förhåller sig i saken. Således kommer troligen frågan om teets ursprung för evigt att vara höljd i dunkel och föremål för spekulation. En sak gällande teets historia har vi dock ganska klart för oss. Och det är att te inte dracks för sig själv från början. Snarare användes det som en ingrediens i något som kanske mer bör kallas en soppa snarare än en kopp te. Ingredienserna varierade beroende på vad som fanns att tillgå lokalt och varianter på allt från lök, ingefära och apelsinskal till jakmjölk uppstod och är på sina håll än idag levande traditioner. Det var först när Lu Yu (733 - 804) under Tangdynastin (618 – 907) satte ner foten genom att i sin omfattande teklassiker Cha Ching (茶経, eller ) påbjuda ett mer rent sätt att dricka te på utan extra ingredienser som tedrickandet kom att utvecklas till att bli en mer renodlad njutning av vad tebladen i sig hade att ge. Troligen var inte Lu Yu först med denna åsikt men i och med den stora spridning och det enorma inflytande hans verk skulle komma att få på Kina (vilket i stort sett kan sägas ha varit hela världen temässigt under denna tid) så får man medge att det troligen är till stor del hans förtjänst att så många av oss idag dricker te utan smaksättning.

Men precis som maträtterna baserade på te har som ovan nämnt även de smaksatta varianterna av drycken överlevt och utvecklats på sina håll. Och med detta avser jag inte svartvinbärste, smultronte eller dylika moderna nordeuropeiska varianter utan syftar snarare på recept av den mer traditionella arten. Nyligen stötte jag på ett intressant exempel i form av en nyårsgåva från en japansk vän. Teet, eller kanske rättare sagt sättet att dricka te på, kallas Oobukucha (大福茶 på japanska, även王服 eller 皇服茶) och grönt te dricks med konbu (en slags sjögräs) och umeboshi (inlagda japanska plommon) som ackompanjemang.

Oobukukucha har en intressant historia. Under Heianperioden (794-1185) och mer specifikt då kejsar Murakami (926-967) regerade plågades Kyoto, som då var huvudstad i kejsardömet Japan, av en epidemi. För att råda bot på detta delades te ut till folket av en viss munk vid namn Kuuya Shounin (903-972). Teet sägs ha hjälpt mot sjukdomen och i och med detta lär Kuuya ha blivit en mycket populär figur bland allmänheten. Intressant i sammanhanget är att detta te innehöll just ingredienserna konbu och umeboshi. Än idag delas detta te ut vid olika tempel om även om det inte kan anses vara ett historiskt faktum att det är samma te (för det första använda man sig inte av Sencha som idag utan troligen av någon annan slags te eftersom Sencha uppfanns först på 1700-talet) är det viktiga i sammanhanget att te dracks med just dessa två extra ingredienser. Detta sätt att dricka te på existerar fortfarande som regionala traditioner (framför allt i Kansai-regionen), ibland under namnet fukucha (福茶). Troligen är Oobukucha alltså en japansk kvarleva av ett gammalt sätt att dricka te på. Japan har under historiens gång periodvis blivit kraftigt influerat av sitt större grannland och tedrickandet var inget undantag då man genom olika epoker inhämtade det senaste från Kina. T ex kom lösviktsteet från Mingdynastin (1368 - 1644) och Matcha (det malda te som framför allt används för teceremonier) från Sungdynastin (960 - 1279). Under 900-talet då kejsar Murakami regerade stod man under starkt inflytande från Tangdynastin (618 – 907). Och även om Lu Yu vid det här laget hade publicerat sin bok i vilken han förordade ett tedrickande av det mer rena slaget inmundigade troligen majoriteten av dåtidens tedrickare fortfarande sitt te i uppblandad form. Särskilt i Japan blandade man nog gärna sitt te med något då transporten från de avlägsna teodlingarna i Kina (teodlingen i Japan skulle ta fart först långt senare) över land och hav troligen inte hade alltför god effekt på kvaliteten.



Så hur smakar Oobukucha då? För den som har smakat endera ingrediensen eller både och står det utan vidare förklaring klart att resultatet är en dryck med påtaglig sälta. Jag har generellt en stor fäbless för det japanska köket och sjögräs av olika slag håller jag för att vara delikatesser. Umeboshi, som kan variera från sötare till saltare varianter är också något av en favorit på mitt japanska matbord och således kan man ju ana att Oobukucha borde falla mig i smaken. Men som så ofta sker inom matlagning är inte resultatet bara summan av ingredienserna utan något nytt uppstår även utöver detta. Det är svårt att göra sig kvitt den spontana tanken som uppstår att någon har lagt i något i mitt te som inte borde vara där. Jag har absolut inget emot ett lite strävare Sencha till mat med påtaglig sälta men då är det den växelvisa variationen av stimuli som bidrar till att göra helhetsupplevelsen njutbar. I fallet med Oobukucha blir upplevelsen dessvärre aningen monoton. För att göra en referens till svart te så känns det lite som att smälta ner en god bit choklad i ett utsökt Darjeeling istället för att njuta av både och växelvis. Det är svårt att veta om det kanske är förutfattade meningar eller mentala koncept som gör att jag inte uppskattar detta särskilt mycket. Jag skulle ju glädjas av en enklare soppa baserad på konbu. Och tänker jag efter så påminner smaken om varianter på Ochadzuke, en rätt där grönt te eller en slags buljonglösning hälls över ris. Så kanske är det avsaknaden av fast konsistens som gör att den starka sältan och havsnyanserna inte kommer till sin rätt.

Så trots teets intressanta historia får jag nog hålla mig för att tillhöra Lu Yu-grenen av tedrickare. Inte så mycket för att jag egentligen ogillar idén att smaksätta te av principskäl (eller jo, kanske lite trots allt) utan mest för att det helt enkelt i en majoritet av fallen tenderar att stå bäst på egna ben. Så trots att det var en intressant smakupplevelse kände jag ett starkt behov att dricka rent te direkt efteråt. Svaret på detta behov blev ett äldre Long Jing som lägligt nog låg framme på köksbordet sedan jag gått igenom mitt teförråd. Inte av lysande kvalitet men detta till trots besitter det de motsägelsefulla egenskaper som utgör tjusningen med te och som gör att jag trots allt föredrar att dricka det rent. Renodlat i smaken men ändå komplext på samma gång.  

fredag 1 februari 2013

Återupptagande av blogg

För ett flertal år sedan fick jag tack vare en nära japansk vän reda på att de i Japan har särskilda utbildningar för tespecialister. Troligen anade inte vederbörande vad hon genom att berätta detta skulle komma att sätta igång. Jag behövde inte reflektera länge kring mitt välfyllda teskåp, de många utensilierna jag samlat på mig eller mängden litteratur på ämnet i min bokhylla. Jag förstod genast att min yrkesbana var bestämd. Jag skulle bli första svensk att genomgå denna utbildning, slå mig in i tebranschen och så småningom inrikta mig på japanskt te som låg mig allra varmast om hjärtat. Detta skulle vara det enda sättet att stilla min nyfikenhet på ämnet.

Det stod dock ett stort praktiskt hinder i vägen för mig. Kursen i fråga ges bara på japanska. Jag hade förvisso varit i Japan vid ett flertal tillfällen och i samband med detta även bedrivit en hel del språkstudier, om än mindre strukturerat och kanske inte alltid av det mest ambitiösa slaget. Således tänkte jag att om man bara lägger manken till så är man väl inom sisådär två år fullt kapabel att genomföra projektet ifråga. Så jag sökte till Östasienprogrammet med inriktning japanska på Lunds universitet. De första två åren läser man i Lund men det tredje året får man chansen att åka på utbyte givet att man lyckas kvala sig in genom ett urvalsprov. I all min sturskhet tänkte jag mig att jag måhända skulle kunna anmäla mig till teutbildningen och bedriva studierna vid sidan om huvudämnena under utbytesåret. Detta visade sig dock vara en grotesk felbedömning då språkstudierna var långt mer krävande än vad jag hade kunnat föreställa mig.

Men innan insikten om detta nådde mig hann jag påbörja denna blogg. Från början var jag osäker på hur pass stort intresse den skulle väcka. Kanske skulle bloggen passera obemärkt i etern. Till min stora förvåning och glädje fick jag dock en hel del positiv respons på det jag skrev. Vad som började som ett ganska lättsamt och aningen naivt projekt fick i och med detta snabbt en ganska ambitiös prägel. Mitt i allt detta slog verkligheten till i form av intensiva språkstudier och mina möjligheter att skriva blev mer och mer begränsade.

Så småningom lyckades jag ändå företa mig de projekt som jag hade för avsikt att göra från början och de senaste åren har bjudit på upplevelser i teväg som jag knappt vågat hoppas på. Under resor genom diverse regioner i Japan har jag haft chansen att möta temästare, tesommelierer, odlare, producenter och framförallt inmundigat en ansenlig mängd av den dryck jag älskar i olika tappningar. Merparten av dessa upplevelser hade inte låtit sig göras om det inte vore för de språkkunskaper jag under de senaste åren har begagnat mig av. Men då saker och ting är ställda som de är kanske inte heltidsstudier i språk under flera år kan betraktas som ett rimligt alternativ för de flesta, oavsett hur mycket teälskare man än är. Så med ambitionen att kunna förmedla mina upplevelser för en svensk publik kände jag att det var dags att blåsa liv i denna blogg. Det är min förhoppning att även denna gång kunna väcka intresse och nyfikenhet i ämnet.