torsdag 13 augusti 2009

Hitotoki Shincha


Jag antar att det är på sin plats att be alla de som håller denna blogg för att vara någorlunda intressant och lärorik om ursäkt för att det inte dykt upp något inlägg under hela sommaren. Detta beror på att jag har haft projekt på andra håll som förhindrat skrivandet och jag kan försäkra er om att det inte har något med ämnesbrist att göra. Snarare kan jag lova att det inom kort dyker upp en hel del inlägg om teupplevelser av olika slag.

I detta inlägg tänkte jag publicera en recension på ett te som jag skrev i mitten av juni då jag fick tag på det men som då aldrig blev redigerat. Som mången läsare säkert redan har förstått hyser jag en särskild passion för japanskt te och därför kändes det passande att recensera ett te som jag var särskilt förtjust i under årets första skördesäsong. Att första skörden är så eftertraktad är lätt att förstå då dessa teer har en nyansrikare smak och en intensivare doft än senare skördar. Teet för detta inlägg, Hitotoki Shincha (ひととき新茶 på japanska), är ekologiskt odlat i Mie-prefekturen i Japan och importerat till Sverige av Yuko Ono Sthlm (se http://www.yukoono.se/ eller http://yukoonosthlm.blogspot.com/) och även ett praktexempel på ett utsökt förstaskördste.

Utseendemässigt kan man till att börja med i bladen urskilja en del stjälkbitar inte helt olikt Kukicha (茎茶, stjälkte) och vissa långa spröt förekommer. I övrigt har tebladen i stort sett den djupgröna färg som är så karakteristisk för just japanska teer om än något ljusare än vanligt. Väl bryggt har teet en rustikt grön färg, inte helt olik djupångade teer (s.k. Fukamushicha, 深蒸し茶). En annan likhet består i att teet är förhållandevis grumligt. Skillnaden ligger i att Hitotoki är aningen ljusare och därtill har en gulaktig nyans. Doften är något skarpare än japanskt te generellt men i övrigt en rund och djup doft.

Smaken kan beskrivas som följsam och len likt ett lättångat japanskt te vilket står i kontrast till den aning beska man förnimmer i eftersmaken. En djup algig gräsighet är förnimmbar och trots beskan känns teet mycket behagligt. Den intensiva färgen är förvånansvärt nog kvar i andra bryggningen och intensiteten i smaken lika så. En viss sötma har krupit fram samtidigt som aromerna intensifierats, det senare en ovanlighet för japanskt te i en andra bryggning. Beskan blir åter igen kännbar först i eftersmaken. Teet är även lättare än dess första bryggning.

Vid en tredje bryggning är sötman mer accentuerad, en syrlighet träder fram och beskan tunnas ut. Jag gör ett försök på en fjärde bryggning som förvisso är svagt men som definitivt är värt att ta sig tid att göra. Man förnimmer ett behagligt eko av de tidigare bryggningarnas smaknyanser och avlsutar i och med detta testunden på ett mycket angenämt sätt.