Reflektioner kring det ceremoniella

När jag förklarar för kunder i tebutiken Five o’Clock hur man bygger japanskt te stöter jag inte så sällan på reaktioner som ”Ja det är ju en hel ceremoni” eller något i den stilen. Att denna reaktion väcks kan jag delvis ta på mig skulden för med hänvisning till bristande förklaringsförmåga. Dock misstänker jag att det har en hel del med förutfattade tankar kring det österländska att göra. Många för nog tankarna till meditation, teceremonier, harmonisk minimalism eller kampkonsternas fokus när de begrundar Japan. Att detta i för sig bara delvis är sant vet alla som besökt landet i fråga. Dagens Japan har ett lika, om inte mer, diverst utbud på matkulturer och konstarter än Sverige och man hittar det snabbt tillfredställande såväl som det eftertänksamma och sofistikerade. Hur som helst är det givetvis i sin ordning om man snarare tänker på det senare av de två när man för tankarna österut. Det har ju trots allt sin hemvist där. Frågan för detta inlägg gäller om man måste inta en särskild ceremoniell attityd för att kunna njuta av grönt te?

Svaret på frågan kanske blir mer uppenbart om vi ställer ett par andra frågor. Måste lyssna på någon av Puccinis operor till sin Tiramisu? Behöver man ha läst Molière eller Camus för att uppskatta en fransk bakelse? Kräver det att man utövar Yoga för att kurry ska smaka bra?

För den som ännu inte är säker föreslår jag följande liknelse. Betrakta kaffe latte. Eftersom denna dryck blivit så vanlig idag tjänar den som ett förträffligt exempel för ändamålet. Konsten att brygga en god kopp latte kräver känsla för detaljer i flera moment. Därtill krävs det bra råvaror. En bra spunnen mjölk är till föga nytta om kaffet är av sämre kvalitet. Så först och främst behöver man brygga en bra espresso. Vidare ska man få mjölken att snurra i sin kanna vilket kräver att man håller den i rätt vinkel i förhållande till ångmunstycket. Här är det också viktigt att inte bränna mjölken men lika viktigt att inte underdriva temperaturen heller. Med andra ord är det en komplicerad procedur som kräver en hel del uppmärksamhet och träning av utövaren. Men är det en ceremoni? Även om man kommit så långt därhän i sin skicklighet att man lyckas göra ett Musse Pigg-mönster i skummet har jag svårt att betrakta det som något som nödvändigtvis skulle ha en slags andlig dimension (Däremot skulle jag kunna tänka mig att det skulle kunna ha det för en riktigt inbiten kaffeentusiast).

Jag ber om ursäkt till alla barristor där ute för min uppenbart bristfälliga beskrivning men exemplet ovan är framförallt tänkt att illustrera komplexiteten i processen. Att det är svårt att få till en bra latte kan jag själv intyga. Jag arbetade nämligen en sommar på en restaurang i Malmö och var tyvärr inte direkt lysande på att spinna mjölk. Ett förlåt riktas härmed till mina lattedrickare. Jag är dock bättre på att brygga te.

Exemplet ovan visar på att ett komplext tillagningssätt inte nödvändigtvis implicerar en andlig hållning. Man skulle kunna komma på ett otal till. Tänk bara på hur komplicerat vin- eller whiskyprovning kan vara med anpassade glas och restriktioner på tillbehör. Hela kokkonsten fungerar på samma sätt. Allt kräver balans och övning och måhända också en viss sinnestämning för att avnjutas till fullo. Så är också fallet med grönt te. Med andra ord behöver du inte nödvändigtvis vara lika gediget intresserad av österländsk filosofi och estetik som undertecknad utan kan dricka teerna från Kina och Japan helt enkelt för att de smakar så förträffligt. Och hela den komplicerade processen är helt enkelt till för att göra smakupplevelsen bättre (jämför åter med latten). Sen bör det kanske sägas att det gröna teet med dess i den västerländska kokkonsten icke förekommande smaknyanser är en smula mer svårtillgängligt. Men känner man sig nyfiken på att ge det en chans känns det måhända enklare om man klär av drycken dess ceremoniella skrud. Te fungerar som endast smakupplevelse och är en fantastisk sådan. Den allra mest fantastiska om jag får yttra min ödmjuka åsikt.

Men för dig som vill ha mer än bara en ny TV-kanal så finns det ju också teceremonier och för den som är intresserad kan jag avslöja att tedrickande redan i mitt unga liv har gjort tydliga avtryck på livsstil och förhållningssätt. Med andra ord har drycken en förmåga att utveckla sig till något djupare men detta är inget man kan tvinga sig in i utan endast behagligt falla in när man ger efter för skönheten kring teet och dess besläktade konstarter. Så låt oss börja med att i all enkelhet njuta av teet och påminna oss om att det inte ställer mer krav på oss än möjligen att vi brygger det någorlunda korrekt. Att drycken sedan råkar besitta en subtil skönhet som lätt snärjer den som väl lärt sig uppskatta smaken är ju å andra sidan inte fel det heller…

Så brygger du japanskt te (http://perbrekell.blogspot.com/2009/01/s-brygger-du-gott-japanskt-te.html)

Bi Luo Chun

Få saker kan frammana värme i vintermörkrets Sverige så bra som te. Den malmöitiska blåsten som letar sig in i varje vrå av kroppen trots massiv ekipering tenderar att få även den mest köldtåliga att huttra till. Vad kan då vara bättre än att i lugn och ro brygga sig en kopp te, eller varför inte flera stycken? Idag plockade jag fram min kinesiska terrakottakanna som av någon oförklarlig anledning har stått bortglömd i ett skåp alltför länge. Den är ett praktexempel på gammalt kinesiskt tehantverk som är svårslaget i sin komposition och utformning. Bara att hälla ur den är en upplevelse i sig. Teet ger sig följsamt och klart ut i kopparna, det skvätter eller bränns inte och den är mycket lätt. Ändamålsenligt så det förslår. Så är det givetvis en angenäm känsla att dricka te ur de tillhörande terrakottakopparna.


Så till teet vars namn är Bi Luo Chun (碧螺春 på kinesiska) och tillhör de mer kända teerna från dryckens ursprungsland. Teets doft är intensivt växtlig och sötaktig med lekfulla nyanser av choklad som slår en direkt vid öppnandet av en påse eller burk. Bara doften kan få mig att fastna men för att inte skada teet med för mycket exponering för luft stänger jag till påsen och påbörjar kokandet av vattnet. Noga vakar jag över kannan så att vattnet inte börjar stormkoka. Enligt gammalt kinesisk tradition undviker man att koka vattnet för hårt för inte koka bort allt liv ur vattnet. En modern förklaring brukar inbegripa att syret i vattnet försvinner då man överkokar. Hur det än förhåller sig inbillar jag mig att detta spelar roll då jag tycker mig uppleva en viss livlöshet och platthet i smaken då man använder överkokat vatten till kinesiska teer.

Först och främst förvärmer jag tekannan en omgång med hett vatten. Att man gör detta beror på att man inte vill ha för stort temperaturfall på bryggvattnet då teet sedan bryggs. Senare slår jag i två till bredden fyllda temått i tekannan. Jag snålar medvetet då jag vet att Bi Luo Chun är ett te som lätt beskar av sig vid överdosering eller överbryggning. De små tvinnade bladen är en njutning för ögat och ytans vitaktiga ludenhet skvallrar om att teet vid rätt behandling har en persikas lenhet.


Så påbörjar jag första bryggningen. Jag låter det dra i ca 1,5 minut och resultatet är en mjuk och elegant smak med inslag utav torkad frukt. Nyanser av katrinplommon och russin gör sig påminda och mina tankar går även till en av mina favorittillbehör i det japanska köket, Aonori (ett slags norisjögräs med lite rundare och fruktigare smak som strös över diverse rätter t.ex. okonomiyaki). När jag börjar sippa på teet infinner sig snart en känsla av behaglig problemfrihet och lätthet i sinnet. Plötsligt känns livet lätt och njutbart. Jag fortsätter att dricka och någonstans mellan den andra och tredje koppen uppstår en underbar känsla av tomhet. Friden av att inte tänka på något alls varar en stund och all stress och spänningar är som borttrollade.

Jag sätter igång en andra bryggning. Smaken av teet har intensifierats av en viss beska, dock behåller det fortfarande sin varsamhet. Det visar sig också vara ytterst fantasistimulerande. Från mitt kök i november-malmö dagdrömmer jag mig bort till vackra kinesiska berglandskap och tehus. Det närliggande vattenfallet och skogen intill känns lika självklar som fönstret ut till min innergård. Det känns som att jag återkommit till en plats jag tidigare befunnit mig på. Här råder frid och ro.

Vid tredje bryggningen har beskan försvunnit och en viss sötma trängt fram. Teet är tunnare och lättare men vissa nyanser av rostat träder fram. Jag fortsätter att i lugn sörpla i mig teet och låta tankarna flyta iväg. Vid den fjärde och sista bryggningen börjar teets karaktär tunnas ut till det yttersta men detta till trots är det ändå en behaglig dryck. Jag njuter av att känna mig pigg, frisk och avspänd och låter det gå en tid innan jag påbörjar nästa syssla på dagordningen, allt för att behålla tekänslan så länge som möjligt. Styrkt av teet är jag redo att tampas med mörkret och kylan. Och, säger känslan mig, också med de mesta av smällar och slag som livet i övrigt utsätter en för…

TV-framträdande i Kanal Lokal Skåne

Den 16 maj medverkade jag i programmet Skåne Idag på Kanal Lokal Skåne (länk nedan). Inslaget är ca 10 minuter långt och jag bjuder programvärden Tobias Rasmusson på te av olika slag och berättar lite om deras respektive ursprung samt hur de framställs. Även anekdoter ur teets historia dyker upp såväl som en del värdefulla bryggningstips. Tiden är något begränsad och i intervjun, som till stor del är improviserad, glömmer vi båda helt bort att nämna att jag arbetar för Five o'Clock tehandel. För läsaren som inte fått kännedom om bloggen via nämnda butik är det måhända av intresse att det är där jag håller till och att den är belägen på Skomakaregatan 1 i Malmö alldeles i närheten av Lilla Torg.

I övrigt förekommer ett misstag i intervjun. Av gammal vana brukar man tala om svart te som jäst och grönt te som ojäst. Så sker även i intervjun men i strikt vetenskaplig bemärkelse sker dock ingen jäsningsprocess vid tillverkning av svart te utan det rör sig om oxidering. Hur det kommer sig att man vanligen talar om jäsning har jag ingen kännedom om men personligen undviker jag numera den termen för korrekthets skull och benämner teer som oxiderade, icke oxiderade eller partiellt oxiderade etc. Värt att notera är att det finns teer som faktiskt har jäst i ordets strikta bemärkelse men de tillhör en minoritet och får således bli ämnet för en framtida bloggpost.

Länken till TV-inslaget följer nedan och möjligen kan det också vara användbart att veta att det går att snabbspola sig fram i programmet. Om så önskas sker mitt framträdande efter att det medverkande bandet spelat och blivit intervjuat.

Mycket nöje!

http://www.kanallokal.tv/webb-tv/skaneidag/2008-05-16