Oobukucha 大福茶

Te har genom tiderna konsummerats på en mängd olika sätt och faktum är att inte så få historiker menar att te har konsummerats som mat snarare än som dryck i dess begynnelse. Som stöd för denna teori brukar olika lokala traditioner kring te från södra Kina och Sydostasien lyftas fram. Bland diverse etniska grupper är det nämligen inte ovanligt att tillaga olika matträtter på teblad och exemplen varierar mellan allt från fyllda knyten av ångade teblad till mer salladslika varianter. Dessa företeelser från regioner där tebusken växer naturligt har onekligen ett visst förklaringsvärde i sammanhanget och utöver detta brukar det även påpekas att te som dryck faktiskt kräver en hel del processer i kontrast till förtärande i form av mat, vilket i sin enklaste form endast kräver att man plockar och tuggar bladen. Med andra ord skulle ätande av te alltså utgöra ett mer intuitivt användande ur ett nybörjarperspektiv enligt denna teori.

Tyvärr står sig inte te lika bra som marmorstatyer eller nedgrävda terrakottaarméer och detta, i kombination med brist på skriftliga källor från epokerna ifråga, gör det nästintill omöjligt att bevisa hur det verkligen förhåller sig i saken. Således kommer troligen frågan om teets ursprung för evigt att vara höljd i dunkel och föremål för spekulation. En sak gällande teets historia har vi dock ganska klart för oss. Och det är att te inte dracks för sig själv från början. Snarare användes det som en ingrediens i något som kanske mer bör kallas en soppa snarare än en kopp te. Ingredienserna varierade beroende på vad som fanns att tillgå lokalt och varianter på allt från lök, ingefära och apelsinskal till jakmjölk uppstod och är på sina håll än idag levande traditioner. Det var först när Lu Yu (733 - 804) under Tangdynastin (618 – 907) satte ner foten genom att i sin omfattande teklassiker Cha Ching (茶経, 茶经eller 茶經) påbjuda ett mer rent sätt att dricka te på utan extra ingredienser som tedrickandet kom att utvecklas till att bli en mer renodlad njutning av vad tebladen i sig hade att ge. Troligen var inte Lu Yu först med denna åsikt men i och med den stora spridning och det enorma inflytande hans verk skulle komma att få på Kina (vilket i stort sett kan sägas ha varit hela världen temässigt under denna tid) så får man medge att det troligen är till stor del hans förtjänst att så många av oss idag dricker te utan smaksättning.

Men precis som maträtterna baserade på te har som ovan nämnt även de smaksatta varianterna av drycken överlevt och utvecklats på sina håll. Och med detta avser jag inte svartvinbärste, smultronte eller dylika moderna nordeuropeiska varianter utan syftar snarare på recept av den mer traditionella arten. Nyligen stötte jag på ett intressant exempel i form av en nyårsgåva från en japansk vän. Teet, eller kanske rättare sagt sättet att dricka te på, kallas Oobukucha (大福茶 på japanska, även王服 eller 皇服茶) och grönt te dricks med konbu (en slags sjögräs) och umeboshi (inlagda japanska plommon) som ackompanjemang.

Oobukukucha har en intressant historia. Under Heianperioden (794-1185) och mer specifikt då kejsar Murakami (926-967) regerade plågades Kyoto, som då var huvudstad i kejsardömet Japan, av en epidemi. För att råda bot på detta delades te ut till folket av en viss munk vid namn Kuuya Shounin (903-972). Teet sägs ha hjälpt mot sjukdomen och i och med detta lär Kuuya ha blivit en mycket populär figur bland allmänheten. Intressant i sammanhanget är att detta te innehöll just ingredienserna konbu och umeboshi. Än idag delas detta te ut vid olika tempel om även om det inte kan anses vara ett historiskt faktum att det är samma te (för det första använda man sig inte av Sencha som idag utan troligen av någon annan slags te eftersom Sencha uppfanns först på 1700-talet) är det viktiga i sammanhanget att te dracks med just dessa två extra ingredienser. Detta sätt att dricka te på existerar fortfarande som regionala traditioner (framför allt i Kansai-regionen), ibland under namnet fukucha (福茶). Troligen är Oobukucha alltså en japansk kvarleva av ett gammalt sätt att dricka te på. Japan har under historiens gång periodvis blivit kraftigt influerat av sitt större grannland och tedrickandet var inget undantag då man genom olika epoker inhämtade det senaste från Kina. T ex kom lösviktsteet från Mingdynastin (1368 - 1644) och Matcha (det malda te som framför allt används för teceremonier) från Sungdynastin (960 - 1279). Under 900-talet då kejsar Murakami regerade stod man under starkt inflytande från Tangdynastin (618 – 907). Och även om Lu Yu vid det här laget hade publicerat sin bok i vilken han förordade ett tedrickande av det mer rena slaget inmundigade troligen majoriteten av dåtidens tedrickare fortfarande sitt te i uppblandad form. Särskilt i Japan blandade man nog gärna sitt te med något då transporten från de avlägsna teodlingarna i Kina (teodlingen i Japan skulle ta fart först långt senare) över land och hav troligen inte hade alltför god effekt på kvaliteten.

Så hur smakar Oobukucha då? För den som har smakat endera ingrediensen eller både och står det utan vidare förklaring klart att resultatet är en dryck med påtaglig sälta. Jag har generellt en stor fäbless för det japanska köket och sjögräs av olika slag håller jag för att vara delikatesser. Umeboshi, som kan variera från sötare till saltare varianter är också något av en favorit på mitt japanska matbord och således kan man ju ana att Oobukucha borde falla mig i smaken. Men som så ofta sker inom matlagning är inte resultatet bara summan av ingredienserna utan något nytt uppstår även utöver detta. Det är svårt att göra sig kvitt den spontana tanken som uppstår att någon har lagt i något i mitt te som inte borde vara där. Jag har absolut inget emot ett lite strävare Sencha till mat med påtaglig sälta men då är det den växelvisa variationen av stimuli som bidrar till att göra helhetsupplevelsen njutbar. I fallet med Oobukucha blir upplevelsen dessvärre aningen monoton. För att göra en referens till svart te så känns det lite som att smälta ner en god bit choklad i ett utsökt Darjeeling istället för att njuta av både och växelvis. Det är svårt att veta om det kanske är förutfattade meningar eller mentala koncept som gör att jag inte uppskattar detta särskilt mycket. Jag skulle ju glädjas av en enklare soppa baserad på konbu. Och tänker jag efter så påminner smaken om varianter på Ochadzuke, en rätt där grönt te eller en slags buljonglösning hälls över ris. Så kanske är det avsaknaden av fast konsistens som gör att den starka sältan och havsnyanserna inte kommer till sin rätt.

Så trots teets intressanta historia får jag nog hålla mig för att tillhöra Lu Yu-grenen av tedrickare. Inte så mycket för att jag egentligen ogillar idén att smaksätta te av principskäl (eller jo, kanske lite trots allt) utan mest för att det helt enkelt i en majoritet av fallen tenderar att stå bäst på egna ben. Så trots att det var en intressant smakupplevelse kände jag ett starkt behov att dricka rent te direkt efteråt. Svaret på detta behov blev ett äldre Long Jing som lägligt nog låg framme på köksbordet sedan jag gått igenom mitt teförråd. Inte av lysande kvalitet men detta till trots besitter det de motsägelsefulla egenskaper som utgör tjusningen med te och som gör att jag trots allt föredrar att dricka det rent. Renodlat i smaken men ändå komplext på samma gång.