Om japanska underarter av tebusken

Tebusken brukar delas upp i två olika underarter, nämligen Camellia Sinensis Sinensis som härstammar från Kina och Camellia Sinensis Assamica som har fått sitt namn efter upptäcktsorten Assam i nordöstra Indien. De två varianterna skiljer sig avsevärt åt vilket ger avtryck på såväl hantering som smak och doft i den slutgiltiga produkten. Medan den kinesiska varianten är relativt köldtålig och ger en förhållandevis sparsam skörd ger den assamiska varianten betydligt bättre avkastning under förutsättning att den odlas i varmare regioner då den tål kyla dåligt. Ett tydligt sätt på vilket de skiljer sig åt rent kemiskt är att den kinesiska tebusken har en lägre halt av så kallade katekiner, en typ av ämnen som står för strävhet och beska i te. Detta gör att den i regel lämpar sig bättre för produktion av grönt te då man kan utvinna en balanserad och mångsidig smak utan att nämnda smakelement blir alltför dominerande. Den assamiska busken däremot, används framförallt till produktion av svart te och katekinerna omvandlas då genom oxidering till bl a theaflavin och thearubigin.

Ovanstående gäller generellt men inte nödvändigtvis i alla fall. Det finns nämligen underarter utav både Camellia Sinensis Sinensis och Camellia Sinensis Assamica och därtill en hel del korsningar mellan de båda som har gett upphov till helt nya underarter, alla med specifika egenskaper. I takt med att te spred sig till olika provinser i Kina och sedermera även till andra länder har en mängd underarter utvecklats spontant. På senare år har man även aktivt börjat arbete med att ta fram nya underarter genom att isolera enstaka tebuskar från teodlingar med blandat genetiskt material och även genom att sedan korsa dessa. I Japan har man ca 60 stycken olika underarter varav en överväldigande majoritet härstammar från den kinesiska varianten och alla ger sitt säregna avtryck i form av smak och doft på den slutgiltiga produkten.

Först och främst brukar man skilja på teodlingar av varianten Zairaishu( 在来種) respektive Hinshu ( 品種). Hinshu betyder typ eller underart och syftar som namnet antyder på just detta. En Hinshu-teodling skapas genom att man använder sig av kloner från ett enstaka träd. Rent konkret använder man sig av i regel av sticklingar som planteras för att säkra att det genetiska materialet förblir detsamma som moderträdet. Zairaishu är egentligen inte namnet på en underart utan syftar på teodlingar såsom de bedrevs innan man på allvar började ägna sig åt förädling och kloning. Odlingar av denna typ består således av tebuskar av blandat genetiskt material. Detta gör de till svårhanterliga i samband med skörd då de nya skotten skjuts ut i olika hastighet, något som inte är fallet på teodlingar där det genetiska materialet är mer enhetligt. Det är också svårare att få till en jämn kvalitet i smak och doft, något som generellt sett anses vara negativt inom teindustrin. Å andra sidan har Zairaishu den fördelen att de står emot sjukdomar bättre än de monokulturer som Hinshu utgör och de fyller även funktionen av att utgöra genetiska banker för framtagning av nya underarter i framtiden. Och en och annan tedrickare betraktar kanske ojämnheten i smak och doft som ett intressant element snarare än en nackdel.  

Totalt består Japans teodlingar till ca 97 % av Hinshu-odlingar. Zairaishu-teer är som ett resultat av detta en raritet och inte alltid så lätta att hitta i handeln. Inte sällan skiljer de sig avesvärt i smak från många av de mer populära underarterna så de är väl värda att leta efter. Vad beträffar underarterna kan de i princip användas för produktion av vilka teer som helst men på grund av de respektive kemiska egenskaperna har de kommit att användas för lite olika typer av te. Vid framställning av Gyokuro (玉露) och Matcha (抹茶), används underarter som lämpar sig för odling under skugga vilket sker de sista tre veckorna före skörd av dessa två teer. Exempel på sådana är Yamakai (やまかい), Samidori (さみどり), Komakage (こまかげ) eller Asahi (あさひ). Dessa har även en tendens att frammana en större mängd aminosyror och framförallt då theanin som är uppskattat i allmänhet men i synnerhet för Matcha och Gyokuro. Vid framställning av rostat grönt te (釜炒り茶) premieras underarter som ger en mer frisk smak såsom t ex Takachiho (たかちほ) eller Yamanami (やまなみ). För svart te finns Benifuuki (べにふうき) och ett par andra men denna typ av te odlas endast i begränsad mängd.

Eftersom Japan i tesammanhang har ett relativt kallt klimat lämpar sig den kinesiska tebusken bättre än den assamiska för odling. Således härstammar de flesta av de japanska underarterna från den kinesiska varianten, vilket också är fallet i andra nordligt belägna teländer såsom Iran och Turkiet. Dock existerar även indiska varianter och dessa kallas i Japan för Inzatsu (印雑), eller indiska blandningar.

Eftersom huvuddelen av Japans teproduktion består av s.k. Sencha (煎茶), ångat grönt te odlat under öppen himmel, består majoriteten av Japans teodlingar utav underarter som passar för just denna typ av te. Som ovan nämnt finns även så kallade Zairaishu-plantager men på de flesta plantager odlas en typ av underart (Hinshu) exklusivt. Av Hinshu-odlingarna består i sin tur ca 80 % av en underart vid namn Yabukita. Detta fenomen kallas ibland för Yabukita Henchou (やぶきた偏重) eller Yabukita-överbetoning. Hur kommer det sig då att en enda sort fått överhanden trots de många alternativen?

För att ge ett rättvist svar på denna fråga krävs det att man tittar på en mängd faktorer. Först och främst menar många på att Yabukita-varianten helt enkelt är överlägsen i kvalitet och smak. Den är köldtålig, ger bra avkastning och smakar helt enkelt bättre än övriga underarter. Åtminstone är det så den japanska teindustrin med grossisterna i spetsen beskriver fenomenet. Och grossisterna har ett enormt inflytande i sammanhanget. Teindustrin i Japan är nämligen uppbyggd på så sätt att grossister köper upp teer från bönder för att sedan blanda olika sorter, dvs göra en blend, samt göra en sista finish på teet i form av en lättare rostning (火入れ). Odlarna är därmed är mer eller mindre nödgade att odla te av den typ som grossisterna önskar. De har givetvis valet att själva producera sitt te efter odling men kunnandet vad gäller hantering ligger till stor del hos grossisterna varpå detta i praktiken är ett tämligen svårgenomförligt projekt. Om man väljer att gå sin egen väg skulle man också utöver själva produktionen få ta itu med försäljning och marknadsföring vilket gör det hela än mer riskfyllt. Så uppdelningen mellan odlare och grossist är något som troligen kommer att stå sig stark även i framtiden, på gott och ont. Fenomenet är inte nytt utan en resultatet av en utveckling som påbörjades redan under Edoperioden (1613-1868) och som fick sitt definitiva genomslag under Meijiperioden (1868-1912) då te blev en viktig exportvara. Framväxandet av starka grossister har inte bara förskjutit inflytandet över teproduktionen. Som en andra sida av myntet skulle man även kunna framhäva att specialisering och kunnande kring att framhäva smaker och dofter på ett säkert sätt vuxit fram som ett resultat av detta fenomen.

Hur som helst kvarstår det faktum att majoriteten av de japanska teerna består till större delen av Yabukita och detta utgör på olika sätt ett problem. Ett uppenbart exempel är att smakprofilen på teer blir onödigt likriktade och att japanskt te som fenomen därmed blir mindre intressant. Förvisso kan te gjort på Yabukita-busken smaka olika beroende på var det växt (utöver underart påverkas teet även av klimat och jordmån på odlingsplatsen) och hur det blivit behandlat men tendensen är ändå tydlig och jämför man med t ex kinesiskt te kan japanskt te förefalla något variationslöst. Letar man noggrant på den japanska marknaden kommer man att finna att denna variationslöshet endast är skenbar men vad beträffar mainstreamteerna lämnar de onekligen övrigt att önska på detta plan. Utöver det rent smakmässiga finns vissa hanteringsmässiga och ekologiska problem med att överbetona en underart. På större teplantager är det en fördel att odla olika varianter eftersom skörden då sprids ut på flera dagar än vad som är fallet då bara en sort odlas. Detta beror på att de olika underarterna har olika tillväxthastigheter och odlingen av flera stycken hindrar att stockning uppstår i tefabriken vilket minskar förvaringstiden efter plockning. Detta bidrar i sin tur till en smidigare hantering och en bättre kvalitet på teet. Vidare är monokulturer mer känsliga för sjukdomsangrepp vilket visar på ytterligare en fördel med odling av flera underarter.

Hur kommer det sig då att situationen ser ut som den gör trots alla fördelar med diversifiering? Det onekligen tyngsta skälet ligger i det faktum att det tar lång tid att plantera nya träd. I regel uppskattar man att det tar sju år från plantering till första möjliga skörd. Under dessa sju år får odlaren ingen avkastning för sitt nya projekt och utsätter sig därmed för en stor ekonomisk risk. Skulle det visa sig vara ett misslyckande tar det ytterligare sju år att ersätta buskarna vilket skulle kunna resultera i fjorton år av utebliven inkomst. Således är inte svårt att förstå varför många väljer det säkrare kortet i form av Yabukita.

Men trots många praktiska hinder finns det gott om exempel på goda initiativ vad gäller diversifiering. De senaste åren har fler och fler butiker i Japan börjat sälja te framställt ur enbart en underart och från enbart en region eller plats. Denna trend går tvärtemot den mer allmängiltiga ”blend-tänket” och är till stor del resultatet av att mångfald premierats och belysts av en del entusiaster och specialister på området. Medvetenheten har generellt sett varit låg bland tedrickare i Japan men sakta men säkert börjar intresset för udda teer öka vilket bäddar för en större variationsrikedom i framtiden. Faktum är att detta ökande intresse inte kunde ha kommit lägligare. Det är nämligen så att tebuskar i regel anses ge en bra avkastning i ca 30 till 50 år och Japans teodlingar består till stor del av buskar som planterades på 60- och 70-talen. Således står industrin inför en nödvändig förnyelseprocess vilket utgör ett lämpligt tillfälle att diversifiera odlingarna. Den senaste trenden är faktiskt att odling av Yabukita minskar, om än sakteliga.

Och går man ner på regional nivå ser det oftast mycket olika ut. Då Yabukita täcker ca 93 % av teodlingarna i Shizuoka (Japans största teproducerande län) är motsvarande siffror för Kyoto och Kagoshima 62 % respektive 39 %. I Kyotos fall beror detta på att man utöver Sencha odlar en stor mängd Gyokuro och Matcha för vilka andra underarter än Yabukita passar bättre. I fallet Kagoshima beror det på klimatet. Kagoshima, som är beläget söderut på ön Kyuushuu, har ett varmare klimat än Shizuoka vilket gör att det lämpar sig för odling av andra sorter såsom t ex Yutakamidori (ゆたかみどり) eller Asatsuyu (あさつゆ). Just Asatsuyu kallas ibland för naturligt Gyokuro eftersom det tenderar att ge ett sötaktigt och umamirikt te trots att det inte genomgår övertäckningsprocessen som Gyokuro gör. Bland övriga intressanta underarter kan Soufuu (そうふう) nämnas som är särskilt uppskattad för sin doft med inslag av orkidé. Vidare är Saemidori (さえみどり) en underart som är populär för glansen på bladen och den rikliga smaken. En av de mest udda underarterna är troligen den som går under benämningen Shizu7132 (静7132) men som även kallas för ”doften av körsbärsblom” (さくらかほり). Precis som namnet antyder har teet en tydlig doft av just körsbärsblom, något som en substans vid namn cumanin ger upphov till.

Ovannämnda underarter är bara ett axplock och det finns givetvis en stor mängd som förtjänar att belysas. För ett par år sedan när jag började bli förtjust i japanskt te var det stilen i sig, d.v.s. ångat grönt te som utgjorde tjusningen. Vartefter jag dök djupare ner i ämnet kom jag dock att tycka att det var just mångfalden och variationsrikedomen som utgjorde den starkaste attraktionen. Sencha kan smaka så otroligt olika beroende på var det har växt, vad man använder för underart av tebusken och hur det hanteras efter skörd. Dessvärre präglas importen av japanskt te i Europa till stor del av konservatism och fantasilöshet (en kanske oundviklig konsekvens av kombinationen av bristande språkkunskaper och lågt intresse) så troligen dröjer det innan vi får ta del av denna värld på allvar i Europa. Och ska sanningen fram finns det mycket att arbeta på även på den japanska marknaden vad beträffar mångfalden. Är hemmamarknaden enkelriktad till sin form är sannolikheten stor att exporten också följer ett liknande mönster. Så i slutändan kommer allt an på vad konsumenterna kräver och vad grossisterna är intresserade av att producera och marknadsföra. Men det finns som sagt gott om exempel på initiativrikedom och nytänkande både vad gäller produktion och försäljning så teälskare har all anledning att vara hoppfulla vad gäller Japans framtid som teland.

Så brygger du gott japanskt te

Äntligen kommer så det utlovade inlägget om bryggteknik för japanskt te, eller rättare sagt den typ av japanskt te som kallas för Sencha (煎茶) samt dess närmaste släktingar. Följande bryggningsinstruktioner kommer således att vara någorlunda applicerbara på de flesta japanska teer du stöter på. Undantaget är framförallt matcha (抹茶), te i pulverform som används i den japanska teceremonin och numera även i diverse matlagning och bak. Detta behöver på grund av dess särskilda beskaffning bryggas på ett sätt som skiljer sig så avsevärt från bladte och får av den anledningen lämnas till ett framtida inlägg. Nedanstående instruktioner ger med andra ord inte någon inblick i den japanska teceremonin Chanoyu (茶の湯) utan alltså hur man tillagar gott Sencha.

Jag märkte när jag redigerade detta inlägget att det blev en smula långt och med hänsyn till gemene mans livspussel har jag därför valt att inleda med en kort instruktion i sex steg som är enkel att följa. Dock kanske det uppstår en hel del frågor om varför man utför de olika stegen och för den nyfikna är det således bara att läsa vidare av epiken som följer. Jag rekommenderar det varmt eftersom många utav tipsen som följer på sexstegsprocessen också är av stor betydelse för en lyckad kopp te. Så till saken!

1. Koka upp vatten.

2. Häll upp det kokade vattnet i en tom Kyuusu (急須), japansk tekanna. Låt stå en stund för att sedan hälla vattnet från Kyuusun till kopparna. I denna process förvärms kanna och kopp vilket förhindrar hastigt temperaturfall vid bryggningen senare samt hjälper till att hålla teet varmt. Vänta en stund tills vattnet i kopparna svalnat en aning. När kopparna är så varma att de inte direkt bränns men ändå känns obehagliga att hålla i under längre tid är vattnet ca 80°C vilket är lagom för ett Sencha av medelkvalitet.

3. När optimal temperatur uppstått enligt ovan ska bladen läggas i kannan. Ca 5 g brukar vara lagom för en normalstor Kyuusu (ca 3-4 dl). Häll sedan vattnet från kopparna ner i kannan.


4. Sätt på locket och snurra kannan ett par varv med hjälp av sidohandtaget. Låt dra i ca 1 minut. Under de sista sekunderna av denna minut snurras kannan ett par varv igen så att bladen får virvla runt ordentligt och därmed avge så mycket smak som möjligt.


5. Servera i kopparna. Tänk på att hälla lite i taget i varje kopp så att du inte fyller den ena koppen först och sedan den andra. Bryggningsutvecklingen är så snabb i detta skede att det i så fall skulle resultera i två olika koppar te! Kom också ihåg att tömma tekannan ordentligt. Låt
varenda droppe bli upphälld.


6. Drick och njut!


Så till detaljerna. För att lyckas med Sencha på ett bra sätt kan jag inte nog rekommendera införskaffandet av den ovan nämnda japanska typen av tekanna eller Kyuusu (急須) som den heter. En Kyuusu känns lätt igen på dess relativt småskaliga storlek, samt det karakteristiska sidohandtaget (se bilder). Att det är så viktigt med rätt tekanna finns det flera anledningar till. Först och främst så lagas japanskt te bäst i små kvantiteter. En Kyuusu rymmer oftast inte mer än 4 dl och det är inte alls ovanligt att de är mindre än så. Vi svenskar som är vana vid att brygga te i ganska rejäla kannor om över litern frågar oss då givetvis: Varför så småttigt? Jag vill ju dricka mycket te.

Det finns fler svar på frågan ovan och för den som är någorlunda bekant med japanskt te ter de sig i det närmaste självklara. Det förhåller sig nämligen så att smaken på japanskt te förändras över tid och då även så när man avlägsnat bladen. Med andra ord bör japanskt te serveras direkt efter bryggning och inte stå färdigbryggt i en stor kanna på bordet för senare påfyllning av kopparna. Vidare brygger man också japanskt te i flera omgångar, ofta tre och ibland till och med flera varför det faktiskt är ganska lagom med en kanna som rymmer 4 dl. För eget bruk använder jag en som rymmer ca 3 dl vilket innebär att man brygger närmare litern i händelse av att man brygger det tre gånger och en liter är ju trots allt en hel del te.


En Kyuusu har andra finesser utöver sin ändamålsenliga storlek. Japanskt te brukar vanligen bestå av rätt så små, hackade blad vilka absorberar en hel del vatten och därmed sväller avsevärt. Således utgör den alltför vanliga teklämman och likaså givetvis tekulan en omaka, för att inte säga illa partner för japanskt te. Klämmorna stänger in teet och låter därmed inte dess arom utvecklas till fullo. Annat är det med en Kyuusu. Bladen läggs löst i kannan och får virvla runt under bryggningen. Här kommer även sidohandtaget till sin rätt. Som ovan beskrivet snurras kannan ett par varv i början och slutet av bryggningen och följden blir att tebladen exponeras så mycket som möjligt för det heta vattnet. I och med detta belönar teet dig med dess fulla aromatiska kapacitet. För den som tycker att det är för omständligt att köpa ny kanna endast för detta ändamål kan rådet ges att man använder en så stor sil som möjligt. Man ska dock inte förvänta sig hundraprocentigt resultat om man väljer att göra på detta vis. Vidare måste man också tänka på att i så fall inte använda en sil som använts för smaksatt te då dessa aromer ”färgar av sig” i silen och skadar rena teer. Ska man vara helt konsekvent är det till och med att föredra att ha särskilda kannor även för olika typer av rena teer. Teer som t ex Houjicha (焙じ茶) avger aromer som dröjer sig kvar i kannan ett par bryggningar framåt vilket inte direkt kan sägas vara optimalt för bryggandet av Sencha som är ett lite mer subtilt te.

Så ett par ord om vattentemperaturen. Japanskt te är extremt temperaturkänsligt och för höga bryggningstemperaturer gör att mången nyfiken upplever att japanskt te knappast är värt sitt pris. Ska man verkligen behöva betala så mycket för en besk, gräsig dryck som inte smakar särskilt mycket? Nej, givetvis inte men japanskt te kan vara betydligt bättre än så. Vattentemperaturen spelar enorm roll för en lyckad bryggning. Låt dock inte detta hinder avskräcka dig. De flesta japanska teer går bra att brygga på 70-80°C varmt vatten så följer man bara denna riktlinje brukar man klara sig rätt så bra. Värt att notera är också att man i Japan kokar upp vattnet först för att sedan låta det svalna till skillnad från många kinesiska bryggmetoder i vilka man aldrig låter det koka upp till fullo utan slår på vattnet på bladen då det precis börjar bubbla. Tyvärr kan jag inte här ge mer exakta tips än så här. Detta beror på att olika tesorter har olika temperaturkrav. Detsamma gäller givetvis för bryggningstider. Det kan tyckas vara en god idé att höra sig för i butiken angående just det te man har köpt. Tyvärr säger erfarenheten dock att det inte alltid resulterar i de bästa tipsen. Kanske mynnar tankegången ut i att man får lita lite på sig själv trots allt. Rätt bryggning resulterar i en rund, mild, fyllig smak och därtill en intensiv doft om det är ett te av hög kvalitet. Fel bryggt blir smaken platt, fadd, avslagen och bitter så det är relativt enkelt att veta ifall man utfört proceduren någorlunda korrekt. Upplever man att detta påstående kommer från någon som förefaller vara lite väl miljöskadad och tappat kontakten med verkligheten är kanske en demonstration det effektivaste sättet att bekanta sig med det korrekta sättet att brygga teet på. Bor du i Malmöområdet står jag gärna till tjänst. I annat fall finns det en hel del information på Internet. Förutom teproducenternas egna hemsidor (som om man har tur även finns i engelsk variant) existerar en del forum och bloggar och eftersom dessa reglerar och förbättrar varandra hela tiden fungerar ofta tipsen bättre än råden från en del teaffärer eftersom kunskapen till dags datum är en smula bristfällig (sorgligt men sant).

För att göra instruktionen komplett bör en hel del strålkastarljus riktas på bryggningstiden. Det är nämligen så att japanska teer ytterst sällan bryggs längre än ca 1-1,5 minut. Detta är givetvis vansinnigt kontraintuitivt för västerlänningar som snarare är vana vid rekommendationer på 3-5 minuter. Här får man hålla i minnet att japanskt te är något helt annat än sina släktingar från övriga delar av den teproducerande världen. Japanskt grönt te ångas nämligen vid produktionsprocessen vilket så vitt jag vet är unikt för just Japan (undantaget de tafatta försök att producera ”japanskt te” utomlands för att åstadkomma lägre pris). I och med detta bör man inte förvänta sig annat än att det kräver en annorlunda behandling också vid bryggning. Att hålla koll på bryggningstiden är av största vikt. Det går inte att nog poängteras så jag upprepar det en gång till: Att hålla koll på bryggningstiden är av största vikt! Då japanska teer har en rätt så subtil smak är det förvisso frestande att brygga det lite extra i hopp om att få mer krut i det liksom det är frestande att dränka sushin med den råa fiskens subtila elegans i en kaskad av sojasåsens sälta. En sådan okänslighet resulterar dock endast i en förlorad smakupplevelse och den som vågar brygga kortare kommer snart att finna det mycket belönande (såsom och den som låter bli att marinera sushiriset i sojan). När teet är färdigbryggt ska man se till att tömma kannan ordentligt. Detta görs lättast genom lite lätt skakande rörelser i vilka man för kannan upp och ner. Anledningen till att detta är viktigt är att teet fortsätter att bryggas i det kvarvarande vattnet i annat fall.

Ytterligare en anledning till att man inte ska överdriva bryggningstiden är att man då ”inkräktar” på kommande bryggningar. Japanskt te bryggs nämligen flera gånger och de påföljande bryggningarna är mycket korta. Ofta räcker det med en bryggning på ca 10 sekunder vid en andra omgång hett vatten och så också för en eventuell tredje och fjärde beroende på hur hög kvalitet det är på teet du köpt. Detta kan låta en smula uppåt väggarna men faktum är att tebladen i den första bryggningen redan öppnats upp och därmed behöver endast en mycket kort tid för att frigöra de efter den första bryggningen kvardröjande smakerna. Vidare är beskan en fiende som ständigt ligger på lut och som definitivt kommer att ge sig till känna om du skulle få för dig att ge det 30 sekunder på sig eller något i den stilen. För den som hörsammade stycket angående japanska tekannor följer här lite överkurs angående påföljande bryggningar. Efter att ha tömt Kyuusun efter första bryggningen enligt ovan kan man slå på den lite lätt med handflatan och sedan sätta locket på glänt. Detta görs för att värmen ska lämna bladen och kannan så att inte ångan gör att det fortsätter att ”bryggas”. Detta lilla men betydelsefulla steg gör den andra bryggningen mildare och mer nyansrik. Givetvis gäller detta även för ytterligare påföljande bryggningar.

Sist men inte minst ett par ord om vattenfilter: Bör man använda sådant? Undertecknad gör det och finner det ett oumbärligt hjälpmedel i strävan efter den perfekta koppen te. Dock är det inget jag tycker att man ska prioritera i första taget. Det går att brygga hyfsat japanskt te även den skånska kalken till trots och med tanke på att detta inlägg börjar få i det närmaste episka proportioner finner måhända en och annan läsare detta råd vara droppen som får Kyuusun att rinna över. Med andra ord bör man nog strunta i denna punkten vid nybörjarstadiet så att det trevliga tedrickandet inte övergår i ett hav av vad som förefaller vara byråkratiska instruktioner. För den tedrickare som är mera hardcore rekommenderar jag dock varmt införskaffandet av vattenfilter. Detta åtminstone om du bor i en del av landet som har hårdare vatten. På Five o’Clock Tehandel har vi en hel del kunder av Stockholmskt påbrå som väljer bort vissa sorter med hänvisning till den höga kalkhalten i det Malmöitiska dricksvattnet. Tyvärr måste jag trots Malmö som födelseort medge att det finns en poäng med detta men bot finns just i form av vattenfilter som finns att köpas i de flesta hälsokostbutiker.

Avslutningsvis ska det givetvis nämnas att var och en bestämmer hur man vill brygga och dricka sitt eget te. Det ska vara en njutning och råd får inte upplevas som en uppsättning regler eller moralisk barlast. Sådant har vi alltför mycket av. Dock hoppas jag att instruktionerna ovan kommer att vara till hjälp för dem som vill prova på japanskt te eller måhända frestats att ge det en andra chans. För min egen del var det först under min sex månader långa vistelse i Japan under vintern 2006 till våren 2007 som jag begrep hur det hela skulle gå till. Innan dess hade jag aldrig riktigt lyckats väl trots nyfikenhet kring drycken och ej heller kommit i kontakt med någon hemma i Sverige som kände till hur det skulle gå till. Under min tid i Japan gjorde jag ett otal besök i teaffärer och tehus runt om i Tokyo i vilka jag flitigt betraktade alla steg i processen och därmed slutligen lärde mig brygga gott japanskt te. Kanske är det överflödigt att nämna att jag sedan dess är en mycket lyckligare människa. Teet har ju inte så sällan kallats den största gåvan från öst till väst och en sådan gåva bör ju behandlas med den omtanke och kärlek den förtjänar. Så jag ska sluta pladdra för denna gång och överlämna läsaren som följer råden ovan åt smakupplevelsen ty en sådan säger i sanning mer än tusen ord från en annan pretentiös tebloggare. Drick och njut…

Akemashite omedetou gozaimasu - Gott nytt år!

Jag vill börja med att önska alla mina läsare en god start på det nya året. Själv gläder jag mig åt att äntligen mottagit mitt paket från Japan (tidigare nämnt i förra inlägget http://perbrekell.blogspot.com/2008/12/japanskt-te-en-masse_21.html). Som bilden avslöjar är redan förpackningarna en fröjd för ögat. Men så är det ju också en skatt de innehåller. För den som inte är bekant med det japanska skriftsystemet är namnen på teerna på främre raden från vänster Asatsuyu, Yamecha, Sencha Yukimi samt Uji no Fukamushicha. På bakre raden från vänster finner vi ingenting mindre än rariteten Gyokuro samt en variant av det i den japanska teceremonin brukade teet Matcha.

Jag kan avslöja att jag redan hunnit smaka en del av teerna och håller som bäst på att redigera mina nedskrivna tankar kring dem till läsbara recensioner. Så det kommer att dyka upp en hel del spännande i dagarna. Jag har också påbörjat ett inlägg angående bryggningsteknik för japanskt te, något som en hel del kunder på Five o' Clock efterfrågat. Under arbetets gång visade sig att det blev ett ganska långt inlägg så jag försöker att efter bästa förmåga krympa ner det något för att öka läsarvänligheten men utan att för den sakens skull utelämna några viktiga steg. Hur som helst finns det en hel del att se fram emot för teentusiasten.

Så här års är det väl också på sin plats med ett nyårslöfte. Bloggen har på grund av studier och annat inte uppdaterats så ofta som jag själv velat men jag har som målsättning att i fortsättningen uppdatera den åtminstone vart tionde dag.

Slutligen vill jag tacka alla som de följt eller bara skummat igenom bloggen så här långt i dess unga liv och utlovar en än mer extensiv och innehållsrik blogg i framtiden.

Ett riktigt gott nytt år till er alla!