Hitotoki Shincha

Jag antar att det är på sin plats att be alla de som håller denna blogg för att vara någorlunda intressant och lärorik om ursäkt för att det inte dykt upp något inlägg under hela sommaren. Detta beror på att jag har haft projekt på andra håll som förhindrat skrivandet och jag kan försäkra er om att det inte har något med ämnesbrist att göra. Snarare kan jag lova att det inom kort dyker upp en hel del inlägg om teupplevelser av olika slag.

I detta inlägg tänkte jag publicera en recension på ett te som jag skrev i mitten av juni då jag fick tag på det men som då aldrig blev redigerat. Som mången läsare säkert redan har förstått hyser jag en särskild passion för japanskt te och därför kändes det passande att recensera ett te som jag var särskilt förtjust i under årets första skördesäsong. Att första skörden är så eftertraktad är lätt att förstå då dessa teer har en nyansrikare smak och en intensivare doft än senare skördar. Teet för detta inlägg, Hitotoki Shincha (ひととき新茶 på japanska), är ekologiskt odlat i Mie-prefekturen i Japan och importerat till Sverige av Yuko Ono Sthlm (se http://www.yukoono.se/ eller http://yukoonosthlm.blogspot.com/) och även ett praktexempel på ett utsökt förstaskördste.

Utseendemässigt kan man till att börja med i bladen urskilja en del stjälkbitar inte helt olikt Kukicha (茎茶, stjälkte) och vissa långa spröt förekommer. I övrigt har tebladen i stort sett den djupgröna färg som är så karakteristisk för just japanska teer om än något ljusare än vanligt. Väl bryggt har teet en rustikt grön färg, inte helt olik djupångade teer (s.k. Fukamushicha,　深蒸し茶). En annan likhet består i att teet är förhållandevis grumligt. Skillnaden ligger i att Hitotoki är aningen ljusare och därtill har en gulaktig nyans. Doften är något skarpare än japanskt te generellt men i övrigt en rund och djup doft.

Smaken kan beskrivas som följsam och len likt ett lättångat japanskt te vilket står i kontrast till den aning beska man förnimmer i eftersmaken. En djup algig gräsighet är förnimmbar och trots beskan känns teet mycket behagligt. Den intensiva färgen är förvånansvärt nog kvar i andra bryggningen och intensiteten i smaken lika så. En viss sötma har krupit fram samtidigt som aromerna intensifierats, det senare en ovanlighet för japanskt te i en andra bryggning. Beskan blir åter igen kännbar först i eftersmaken. Teet är även lättare än dess första bryggning.

Vid en tredje bryggning är sötman mer accentuerad, en syrlighet träder fram och beskan tunnas ut. Jag gör ett försök på en fjärde bryggning som förvisso är svagt men som definitivt är värt att ta sig tid att göra. Man förnimmer ett behagligt eko av de tidigare bryggningarnas smaknyanser och avlsutar i och med detta testunden på ett mycket angenämt sätt.

Japanskt te av det udda slaget

Eftersom Sverige äntligen har begåvats med en importör med specialisering på japanskt te och med tanke på hur ofta detta varit ämne för denna sida vore det ju fy skam om det inte uppmärksammades mer ingående. Jag hade själv nöjet att träffa Yuko som ligger bakom företaget Yuko Ono Sthlm under vår gemensamma insats för att sprida kunskap om japanskt te och dess bryggningssätt i butiken Tentoya här i Malmö i februari (http://perbrekell.blogspot.com/2009/02/om-lordagens-tebjudning-pa-tentoya.html). Tyvärr hade vi inte någon chans att talas vid under en längre tid men jag lyckades i alla fall förskansa mig en hel del av hennes olika teer och tänkte så att det var så dags att ägna dem lite välförtjänt uppmärksamhet här.






Det första teet jag provade går under namnet Hitotoki (ひととき). Jag blev genast förtjust i detta te, ett slags Sencha med en tydlig sötma och en underbar fyllighet som många japanska teer är bra på att prestera fram. Faktum är att jag nog måste säga att det är det bästa jag hittills stött på i Sverige i sin kategori. Detta till trots har jag ändå valt att skriva om Yukos lite mer udda teer. Dels av rädsla för att besvära mina kära läsare till leda genom att ideligen förkunna min kärlek för djupångade japanska teer (se t ex http://perbrekell.blogspot.com/2009/01/yamecha.html) men dels också därför att Yuko erbjuder en bredd som man knappast trodde var att finna i Japan. Detta överraskande faktum samt det att teerna i sig erbjöd synnerligen intressanta smaker föranledde mig att fokusera på kategorin annorlunda japanska teer i detta inlägg.

Med annorlunda menas i detta sammanhang teer som avviker från Sencha på något sätt, såsom viss oxideringsgrad, lagring eller rostning. Första te i ledet var ett Oolong (d.v.s. delvis oxiderat te) från Ujidistriktet (宇治). Att det produceras Oolong i Japan visste jag sedan tidigare men aldrig fått chansen att smaka på så nyfikenheten var enorm inför öppnandet av förpackningen. Förvisso hyste jag inga tvivel om att det hela skulle vara ett lyckat experiment men jag var ändå spänd på att se hur en japansk tolkning av detta annars typiskt kinesiska te skulle te sig. Bladen är mörka och har en jordaktig, kvistig och lätt kryddig doft som påminner om ett mörkare Tie Guan Yin. Smaken påminner lite om Houjicha (焙じ茶, rostat japanskt te) fast betydligt mjukare framtoning. En viss smörighet framträder och efter hand som jag sörplar i mig mer utav teet förnimmer jag mer och mer smörkola eller fudge. Eftersmaken är något kvistig och träfatsaktig och detta i kombination med smörkolan gör att tankarna osökt förs till Whisky som inte så sällan kan hysa liknande egenskaper. Rundheten i teet är extremt behaglig och eftersmaken sitter i ett bra tag. I de påföljande bryggningarna blir de kryddiga tonerna aningen intensivare och en viss rökighet träder fram. Houjicha-nyanserna blir tydligare och en viss syrlighet och strävhet kryper fram om än fortfarande på ett behagligt sätt. Kan japaner producera gott Oolongte? Utan tvekan, ja. Se för övrigt gärna Tekoppens recension på samma te (http://texter-om-te.blogspot.com/2009/04/japanskt-oolong-hishiwaen-yuko-ono.html)

Jag tog mig vidare från oolong till ett japanskt svart te vid namn Yabukita (やぶきた), också detta en raritet i sammanhanget. För mig som inbiten Sencha-drickare känns det mäkta underligt att brygga svarta blad från Japan men det utmärkta Oolongteet underlättar denna psykologiska resa . Det skulle snabbt visa sig att Yabukita inte heller hade för avsikt att göra mig besviken. Teet påminner en hel del om ett Keemunte, med andra ord kategorin milda svarta teer. Dock har det mer syrlighet än de flesta Keemunteer jag provat på och det är också aningen lättare, nästan som ett mörkare Oolong. En citrusarom smyger sig på och gör sig allt tydligare påmind ju längre ner i koppen man når och halvägs förnimmer jag tydliga citronnyanser. Teet sånär som på saknar beska och har en jordaktig ton som är ytterst behaglig. Även om svart te inte är min favoritkategori måste jag ändå säga att jag inte har något emot en kopp Yabukita då och då.

Det tredje teet jag provade på går under namnet Benifuki (べにふうき)och här spelar många intressanta smaknyanser sida vid sida. Benifuki plockas under första skördeperioden (d.v.s. i maj) och lagras sedan till augusti då det ångas och rullas. Lagringsprocessen ger flera effekter. Dels ökar mängden av det som på engelska kallas för”methylated catechin”, ett ämne som tycks ha en god effekt mot pollenallergi i form av bland annat minskad snuva och minskad klåda i ögonen (se även http://yukoonosthlm.blogspot.com/2009/03/har-du-pollenbesvar.html). Det mest intressanta med lagringsprocessen vad den här bloggen bekommer är dock smakresultatet. Benifuuki liknar nämligen inget annat jag tidigare druckit från Japan och en hel del udda smaknyanser trängs i tekoppen. Doften påminner om kokta rotfrukter, något som mildras något i smaken då vi får sällskap av barrskogsnyanser och en viss kvistighet. Teet påminner i sin lätthet och enkla sötma närmast om det kinesiska vita teet Pai Mu Tan men Benifuki är kraftigare och smaknyanserna busigare. Som om ovan nämnda nyanser inte vore nog påminner teet plötsligt om nyponsoppa och ger en lätt blommig eftersmak med ton utav honung. Vid en andra bryggning sedan accentueras sötman och trots att teet nu ser klarare ut har det paradoxalt en känsla av grumlighet. Ett otroligt intressant te!

Sist ut för dagens inlägg är ett te som utan tvekan kan sägas vara av det mer klassiska snittet för att vara japanskt men dock i lite annorlunda tappning. Det rör sig om Sencha (煎茶)i pulverform. Det första man associerar till är utan tvekan matcha som ju också är te i pulverform (fast i det fallet malen Gyokuro och inte Sencha). Det känns liknande i munnen men man blir snabbt varse uppenbara skillnader i smak. Till att börja med är Matcha mer aromatiskt men har inte så sällan en viss beska. I fallet med Sencha i pulverform är smaken mindre komplex men lustigt nog är beskan man förväntar sig frambringas av malda teblad ytterst svag. Det påminner om ett djupångat Sencha i sin fyllighet och rundhet och en viss sötma gör sig också påmind i havet av umami. Detta te går också att tillaga kallt i vilket fall man får en mer läskande dryck och lite mer grönsaksaktiga toner. En mystisk nyans av mörk choklad smyger sig då även oväntat igenom. Detta te som inte har alltför framträdande aromer gör sig utmärkt till mat av japanskt snitt och för den som är förtjust i rå fisk och vitt ris hjälper detta te på ett utmärkt sätt att framhäva smaknyanserna i dessa subtila födoämnen. Ett mycket användbart te med andra ord.

Allt som allt var det en mycket angenäm resa att stifta bekantskap med dessa teer av det udda slaget. Dels för att jag som inbiten Senchadrickare fick en känsla för hur varierande japanskt te faktiskt kan vara men också för att smakerna i sig var otroligt intressanta. En kvalificerad gissning är att jag återvänder till Yuko Onos teer vid något tillfälle på denna blogg men för den som redan nu är nyfiken kan du få reda på mer på hennes hemsida (http://www.yukoono.se/) eller blogg (http://yukoonosthlm.blogspot.com/). Bor du i Malmötrakten kan du få tag på en hel del av hennes teer på Tentoya (http://maps.google.se/maps?hl=sv&q=engelbrektsgatan+6+malm%C3%B6&um=1&ie=UTF-8&split=0&sa=X&oi=geocode_result&resnum=1&ct=title).